Vår procedur på morgonen är att ta oss till bussen som kör upp oss till Nelson Lodge gratis. Svinbra. Idag var bussen dock försenad (första tecknet på att man borde ha stannat hemma idag). När vi kommer upp går vi in i guestservicebyggnaden och tar på oss våra pjäxor som vi inte brukar sätta på oss förens man kommer upp. Det är lite olika där, en del tar på sig dem redan när man lämnar huset men jag finner det onödigt att slita på sulan allt för mycket på asfalt.

Samma sak gjordes i morse, jag gick in i byggnaden och tog på mig skorna, snackade lite skit med några andra svenskar och norrmän. När jag ca 4 minuter senare går ut och ska ta mina skidor till liften för att åka upp har någon fräck jävel snott mina stavar. Jag satt där inne i några minuter och kanske 5 meter från mina grejer. Jag blev så jävla förbannad att jag bara kände för att ta sönder någon/något...när jag besinnat mig lite blev det att hyra ett par stavar för dagen men redan där var dagen förstörd - ni som känner mig vet ju hur förbannad jag kan bli bara av att tvingas att betala en 20a i garderobsavgift när man bokat bord på en restaurang...detta var 20ggr värre. Resten av dagen blev det dessutom till att stå ut med typisk dålig norsk humor "hey buddy, you should call the pole-ice about your poles", "did a pole-ish guy stole your poles", "hey your head is shining, have you pole-ish it?" och så vidare...

Jag skrev ett meddelande på anslagstavlan som finns intill liften "Fuck you who stole my skii poles you asshole" Det fick stå kvar i 10min innan liftskötaren raderade det men det kändes lite bättre när jag skrev det! Alltid något.

Efter det for jag runt i backen och föll mest hela tiden, när jag ramlade för andra gången och dessutom blev påkörd av Tor med stålkanten i armbågen beslöt jag mig för att lägga ner för dagen och åka ner till byn. Så nu har vi tossat lite piggskin i en park här på eftermiddagen. Rätt soft och vårigt. Massor av vårtecken här i stan nu...eller ja, de började ju sopa gatorna från sand för typ 4 veckor sedan men det vägrade jag ta in då. John har dock lagt om till sommardäcken, 22" på...ett vårtecken om något!

Tänkte jag skulle skriva lite om vår tur till Rogers pass förra veckan. Och inte bara om idioter till tjuvar som tar andras stavar. Rogers pass är ett naturreservat som är väldigt populärt för turskidåkare med en fantastisk natur och underbara berg. Inga snöskotrar, helikoptrar eller andra fordon - bara apostlahästarna som gäller. Jag och Georg hakade på en skön snubbe som heter Pete och kommer från Australien så det var vi tre som åkte tillsammans.

En rolig grej med Pete är att det är en kille som jag åkte med i liften en dag, vi började prata lite och han hörde att jag kom från Skandinavien och trodde jag var norsk. Ungefär så här gick vår konversation:

Pete: "So you are Norwegian?"

Martin: "No, I'm actually Swedish"

P: "Aaah, realy mate? Where about in Sweden are you from?"

M: "The northern part, a small town"

P: "What's the name of the town"

M: "Luleå"

P: "Realy? Do you have some kind of university there? I think a friend of mine studying there."

M: "Yes we have, what's your friends name?"

P: "Mats"

M: "Not Berntsson? Does he play hockey? Is he a golie?"

P: "Yes he does, that's him. He was actually here in Revelstoke visiting me a week and a half ago

M: "That's sick man"

P: "Totaly dude"

Hur liten är inte världen då? Antar jag fått det av min kära far men börjar man bara prata med folk så är det ofta man har något gemensamt på något sätt - helt sjukt! Mats Berntsson lirade hockey i StiL bland de första åren. På Lindelöfs tid och var riktigt duktig.

Hur som helst hade vi en superfin dag med Pete i Rogers pass. Vi parkerade bilen på 1100m över havet (enligt min finfina GPS klocka). Gick uppåt i nästan 5 timmar (drygt 8km på längden) och kom upp till en glaciär och startade vårt åk ner på höjden 2350m över havet. Första halvan av åket hade vi sinnessjukt fin snö, fullständigt ospårat och otroligt ljus. Den jobbiga färden upp (jag släpade ju på mina nya Völklskidor som kanske inte är de bästa att ha på topptur - men det ger ju bara mer träning) var helt klart värt det på vägen ner!

Några bilder från toppturen:

Även om jag fick offra lite fina åk för att ta dessa bilder fick jag jäkligt fin åkning påväg ner. Hade inte sett ut åket på vägen upp då vi gick genom skogen. Hade jag sett ut det underifrån hade jag vetat att jag skulle ha åk ut lite längre ner på klippan och fått lite mer höjd...superbt skön landning! Bara att köra på!

Sunken fick slita riktigt hårt på vägen upp och de två hårdbrödmackorna som gick ner som lunch stoppade inte riktigt men det var lätt värt det på vägen ner. En topp-tio skiddag för min del tror jag rent av. Kachiiing! Och high-five på det!

Tack Pete för att vi fick följa med och sjukt najs musik du valde till din lilla film från dagen!

Förra veckoslutets snöfall bättrade på snötillgången och gav oss äntligen möjligheter till de efterlängtade puderåken. Tyvärr var vi inte ensamma om att ha suktat efter dessa snöflingor så när portarna äntligen öppnades på lördagsmorgonen var det fullkomligt kaos. Okey det var kanske inte upplopp och kast med liten gatusten som är lite poppis i vår popphuvudstad Götlaborg. Men god damn it vilka köer och vilken hets det var på berget den dagen.

Sen lyckades givetvis snöfallet tajma in samtliga möjliga faktorer för att få berget fullständigt uppkört och våldtaget på en dag...(men det kan vara fint att flyga ut över drivor i alla fall)

Äntligen kom den, en riktig kanadensisk dump med snö!

Det har snöat och blåst de senaste dagarna, sedan torsdag tror jag och vi har åkt en del bra åkning. Igår var löjligt bra men lite blåsigt och snöigt så vi var dyngsura på eftermiddagen när vi åkte hem med fullständigt sönderåkta lår.

Snön fortsatte att dumpa under eftermiddagen och natten så jag och Georg ställde klockan på före fan för att möta upp den förväntade kön till liften. Mycket riktigt ringlade kön lång redan när vi kom dit men vi lyckades komma oss upp bland de ca 50 första (+/- 20st). På vägen upp i sista sittliften var synen minst sagt upphetsande. Ungefär 30-40cm lössnö i den pistade pisten under liften och skidpatrullen hade fullt upp med att säkra områden utanför pisten. Efter ett fullständigt magiskt åk där man kunde i princip strait line;a hela vägen ner i pudret var benen fulla med mjölksyra och pisten fullständigt uppkörd.

Eftersom på dagen släppte skidpatrullen på avspärrningarna och vi bjöds på magisk åkning. Därför blev det inte heller så mycket bilder med den hets över puder som rådde. Men ni som äcklats över tidigare bilder kan tänka er dem och gånger tio (x10)...

Stannade dock på ett åk som varit stängt i två dagar och tog några bilder. När jag klev av skidorna för att rota efter kameran i väskan var det pungdjupt puder - helt sjukt! Tor vår norske vän hoppade ut från en liten driva och fick finfin framvikt - riktigt fotogenique måste jag säga!

Det var helt enkelt en fantastisk dag idag, kan inte påpekas nog många gånger! Avslutar med en idolbild på Styv Stake aka Jörgen som myste på med oss andra i solen idag!

Dags att lägga sig och sova, vila upp sig inför en underbar bluebird dag i morgon också!

Hade!

Dags att ge er en reseskildring om min och Georgs road tripp förra helgen.

Då väderprognosen för Revelstoke såg ut ungefär så här för helgen, vilket ungefär var motsatsen till den snö vi hoppats på, så beslöt vi oss att ta en spontan resa till schtoorschtaaan Vancouver. Viktor och Therese som lämnar oss i källarfamiljen på söndag åker tillbaka från just Vancouver och ska tillbringa lite tid där innan de reser hem till Sverige så deras intresse av att åka de ca 60 milen (enkel resa) var minst sagt svalt.

Efter lite googlande på nätet fixade Georg fram en bra deal på hyrbil i Salmon Arm. Våra helt underbara "styvföräldrar" som vi bor hos erbjöd sig skjuts de ca 10 milen då de ändå skulle köpa en ny dörrmatta och en toaborste där (helt otroligt vänliga och hjälpsamma människor).

Skönt att få kliva upp i en bil, då vet man att det är en rejäl pjäs. John och Christine visade stolt upp sin stolthet Ford F150 och deras satelitradio med 1244 kanaler. Den lilla hunden peanut (eller som jag tycker låter bättre earth nut - rakt översatt från svenskan) var med och satt på sin lilla tron på armstödet (optimala stället att sitta på i händelse av en krock...120 km in i framrutan - är det då det blir peanut butter?). Baksätet var så stort att jag fick torgskräck men vi var väldigt nöjda med att få skjuts och en redig genomgång av olika sjöar, berg, dalar och annat fint som passerades på vägen.

Väl framme på Budget (biluthyrningen) i Salmon Arms var det en gubbjävel som försökte prata ihjäl oss i en dryg halvtimme. Det var väl iofs trevligt att han ville prata om sin sons benbrott och snowboardåkning men eftersom han försökte prata ihjäl (eller omkull?) tjejen före oss i ytterligare en halvtimme var vi sådär nöjda när vi äntligen fick nyckeln till vår bil. En pontiac G6. Eftersom Georg denna förmiddag hade överaskat mig med att inte bara fixa en hyrbil utan även kollat upp Vancouver Canucks spelschema och sett att bröderna Sedin skulle lira vid 5.30 P.M. så minskade herr gubbjävlel på budget vårt redan toooighta tidsfönster för att hinna fram till matchen.

Efter det blev det kramkalas med Christine och John som likt våra riktiga föräldrar hade tillbringat timmen vi fick inne på budgetkontoret med att ringa in olika områden i downtown Vancouver som vi absolut skulle undvika och INTE vistas i på kvällstid.

Äntligen iväg och köra lite bil - jag lever ju som upp, som många av er vet, när jag får irritera mig på folk i trafiken. Då mår jag som bäst. Denna konst har jag lärt mig av min kära far genom timtal av övningskörning i 16års åldern, som liksom mig tar varje tillfälle i akt och ger folk en riktig lektion i hur man kör bil på bästa sätt

Efter några mil på en krokig och smal landsväg byttes vägstandarden mot en tvåfilig motorväg mitt ute i ingenstans. Sweet tänkte jag och trampade ner pedalen med tankarna på hockeymatchen i Vancouver. Något som vi konstaterade vetenskapligt på vår väg mot Vancouver var att kvinnor i Kanada inte heller kan köra bil. Vet inte hur många bilar jag fick köra om på insidan för att kvinnor/tjejer/dampatrask satt och sov bakom ratten i vänsterfilen....vad är det? Va? VA? VA?!? Försökte lära dem att köra tills jag blev helt matt, lämnade över ratten till Georg och valde att köra med samma taktik som jag gjorde när jag, Torn och Britta klämde in oss i en minibuss och korsade hela thailand med möten på väggrenen på motorvägen - då gäller det att kunna somna så snabbt som möjligt. Ungefär så kändes det även med en stockholmare bakom ratten mitt i ett bergspass...

När jag sedan vaknade upp satt vi mitt i rusningstrafiken in till Vancouver. Min taktik hade fungerat och allt gått bra. Bilden ovan är tagen från bron som vi passerade ett litet tag efter att tidigare refererad bild togs. Helt magiskt med bergen i ena horisonten och oceanen i den andra. Mäktigt! Tidsmässigt låg vi rätt okey till i detta läge, som ni ser på bilden är det solnedgång och med tanke på hur solens strålar bryts mot bergtopparnas snö och kastar tillbaka det lite orangefärgade skenet tyder det på att solens vinkel över horisonten var så pass att klockan måste ha varit 5:02 P.M. när kortet togs.

Happy time! Vi skulle bli lite sena till matchen men vi beslutade oss iaf för att ge ett försök att hitta till arenan och förhoppningsvis kunna köpa en biljett på svarta marknaden utanför.  Enda problemet var väl att vi inte hade googlat var arenan låg så jag fick på knackig svengelska fråga en jeppe som väntade på att få gå över ett övergångsställe. "Hello, wi ar lokking får the place where they plaj hockey. Do you knåw wär that is?". Killen var ett geni och dirigerade oss nästintill perfekt. In med bilen i P-hus och promenix för att hitta någon biljett. Där tog det dock stopp, inte alls så lätt som man kunde ha trott. Faktum är att det var helt öde i området kring arenan. Lite molokna gick vi istället tillbaka till vår bil och navigerade oss fram till vårt hostel som låg smack in the middle of downtown...typ bargatan no:1. Väldigt mycket alternativa människor, pundare och uteliggare och Georg började direkt rynka på näsan. Man skulle ju kunna tro att han är van vid sånt genom alla jobbresor och det faktum att han bor i London men nej, så är det inte.

När vi checkade in på vårt hostel fick jag dock förklaringen till varför det var så dött utanför arenan, matchen mellan Vancouver Canucks och Chicago Blackhawks visades nämligen på storskärm och Vancouver hade vita tröjorna på...alla som är hockeyintresserade och inte bara håller på Djurgården som en hobby, vet ju att i NHL skriver man besökande lag först. Det förklarade ju också den udda tiden kl 5.30 en fredag...då chicago ligger några tidszoner bort. Hur som helst, nästan lite lättade då vi ju faktiskt inte "missat" matchen helt plötsligt, käkade vi en god middag i en närbelägen restaurang. Gick en kortare sväng på bargatan, förfasades över alla fulla människor och modet i Kanada. I princip alla tjejer som skulle ut på nattclub hade klätt sig som prostituerade. Det var i och för sig ett antal strippklubbar på gatan men jag tror inte att alla jobbade där.

Efter en tidig kväll och en halvkass sömn på vårt dormroom vaknade vi tidigt och frågade oss vad man ska göra i Vancouver om man vill se så mycket som möjligt på kortaste tid. Vi kom snabbt fram till att det bästa är att göra som alla amerikaner. Börja dagen med en dounut på starbucks och därefter sätta sig i bilen och se världen från den.

Vårt första stopp blev denna fina strand. Hittade en ledig parkeringsficka, kastade oss ut och fotade denna stenstaty som även varit symbol i OS. Läste en text på en stålplatta om den (tydligen en Enuitsymbol av något slag) och gick upp i bilen igen, bedömmer tidsrymden till ungefär 4 minuter. När vi kommer upp ser jag direkt något som verkade bekant i framrutan. Georg trodde att det var en reflektion från något fönster men jag såg redan på håll - vi hade hunnit få en p-bot. Jävla skitland, de är om möjligt mer nitiska här de satans p-lisorna hemma. Jag tror vi skiter i boten då vi hade hyrbil, men det återstår ju att se vad som händer med det till slut. Jag vässar pennan och gör mig redo för strid. Brukar ju vinna mot de där parasiterna till parkeringsbolag. Men i Kanada, ingen 5minuters koll där inte...

Nästa stopp blev en park, Stanley Park (eller nått), som man mycket bekvämt kunde köra bil genom. Stannade dock på några ställen och tog lite foton.

1. Jag och Georg framför 5st totempålar

2. Georg spatserar på beach walken med downtown i bakgrunden

3. Sen lite mys på en parkbänk och beundra staden som har allt

Georg som är en man med väldigt stor personlig sfär och har väldigt svårt för manlig närhet har jag märkt (något som jag jobbat bort för länge sedan i alla hockeylag) överaskade mig när jag kikade igenom bilderna på min kamera. Jag har flera gånger försökt få känna på hans skägg men han har vägrat och tittat på mig med en iskall blick. Misstänker att vår avskedskram kommer att se ut något sånt här där Georg är Derek bror till Will Farrell i Step brothers. Då vi bara hade en kamera med mig oss på trippen fotade även Georg en del och detta inslag hittade jag när jag bläddrade igenom den.

På vår lilla utflykt på förmiddagen var vi givetvis tvungna att besöka lite sportbutiker. Bland annat finns Arcteryx outletbutik i stan som givetvis fick sig ett besök. Även andra butiker besöktes men då det blev lunchtajm tog vi bilen tillbaka in till downtown för att få oss lite mat och citypuls med eventuell shopping.

När vi stannade på ett torg (där mycket av OS sändningarna var ifrån) för att ta oss en lunchbira lyckades jag få in lite "mitt i naturen" i kameralinsen även jag. Medan G-unit införskaffade första rundan med öl passade jag på att studera två gråsparvar som kopulerade i en rabatt rätt nära mig. Väldigt intressant att se hur de höll på. Säkert en 15-20 gånger hoppade herr gråsparv upp på sin frus rygg och satte på henne. Outtröttlig liten rackare det där. Jag tappade dock aptiten lite och tog bara in flytande efter det.

Sen slet vi skosulorna på Vancouvers gator och kikade in i ett antal butiker, jada jada jada...sen blev det kväll.

På kvällen hade vi bestämt träff med en kille. Håll i er nu. Georgs (vi kan kalla honom för G-unit, börjar ledsna på att skriva hans riktiga namn i tid och otid) flickvän Anjas kompis Keen som G-unit aldrig träffat skulle träffa oss på en restaurang. Eftersom vi var lite tidiga, ungefär en 18 minuter, så gick vi in på en bar i närheten (som otroligt nog hette Georg) och tog varsin drink och en bira före vi skulle träffa denna kille. Det blev lite tajt att hinna få ner det men det gick bra. Lagom avslappnade kunde vi sen ändra den sjukt fina japanska restaurangen som Keen hade bokat bord på. Tydligen känner Keen han som äger stället. För övrigt väldigt mycket asiater i Vancouver vilket borgar för bra asiatisk mat. Bingo - detta ställe var värt ett besök. Det var lite som tapas på japanska. Keen som vet vad han snackar om beställde in massor av olika rätter och vi åt. Delade av rätterna och njöt. Sen hetsade vi varandra att dricka Sake (jag har ju aldrig provat tidigare så det är klart att två små killar i lätt flugviktsklass skall utmana mig) - både varm och kall. Vi hade en väldigt trevlig middag och när vi skulle betala för oss hade Keen redan tagit hand om det med några magiska tecken eller nått. Vi fick i alla fall inte betala. Helt oacceptabelt. Skönt för oss då jag tror att notan landade på upp mot 2000 pix.

Kvällen fortsatte, efter en bilfärd i Keens Audi A4 (man kan tydligen köra riktigt bra med 5 shots sake och några öl i kroppen i detta land), med ett barbesök där Keen hade fixat dit några tjejkompisar. Han introducerade oss för varandra och förklarade sedan att han var tvungen att åka hem då han hade jobbat och var trött. Vi sa adjö, tackade för allt och bestämde träff dagen efter. Strax efter att han gick tog vi beslutet att åka hem också - hans trevliga tilltag att förse oss med damsällskap kändes bara lite väl krystat och ingen av oss (varken vi eller dem) ville väl vara där så vi drog hem och sov.

Vaknade upp med en bäver i halsen och en apa i sängen bredvid min. Sängen var tom när jag la mig men under natten hade vi tydligen fått en till rumskamrat och han satt nu i sängen och mediterade på något konstigt, apliknande sätt - alternativt pratade med sina inre demoner. Jag låtsades sova tills han gått ut ur rummet och gick sen och duschade.

Pigg som en nyponros försökte jag få liv i G-unit som gossat till det ordentligt i sin hostelsäng, trots att han mest förfasade sig över sitt första boende på hostel. Vi började dagen med att dra ut till universitetsområdet och körde runt lite, stannade till på en strand. Körde lite morgongympa i vattenbrynet, besiktade beachvolleyplanerna, kollade in lite hus osv.

Efter att G-unit pillat lite på stilla havet ringde vi upp Keen och bestämde träff med honom på ett mall norr om staden. Då vi skulle åka hemåt och hade en busstid att passa var vi tvungen att ta lilla turen med Keen som gjorde ett fantastiskt jobb även denna dag. Han mötte upp oss och visade oss runt i omgivningarna.

Plötsligt sprattlar Georg till i ett glädjeskutt och dansar upp till bilen visslandes på "mors lilla olle" för att hämta handduken. Han ska bada i Pacific Ocean. Keen kan inte vika ner sig, han är ju i princip ninja, men det kan jag för jag är fortfarande förkyld och känner inte för att bada i 8 gradigt vatten. Jag badar bara om det är isvak på vintern - jag är norrlänning. Grabbarna och tjejerna längre bort på stranden kommer precis upp ur vattnet iklädda torrdräkter och cyklop, de skrattar åt småpojkarna som jollrandes springer ner mot vattnet tillsammans och kör en baywatch. Efter 1,4 sekunder är Georg redan uppe ur vattnet igen medans Keen med sin ninjastyrka lyckas simma några simtag (själv vet jag inte om jag ska skratta åt dem eller imponeras).

Efter simturen köpte vi med oss lite mat och drog upp i en riktigt fin skog (typiskt bra att göra när man befinner sig i grizzlybjörnens land). Keen studsade runt på stenar och stubbar som en annan liten 12 åring och visade glatt runt oss bland vattenfall och annan fin natur.

Sedan kollade vi runt i hans bostadsområde, eller ja rättare sagt hans mamma och pappas. Keen är nämligen 31 år men är sedan ett par år tillbaka skild från sin fd fru som är modell/skådis eller nått. Något som han var väldigt bitter över och pratade ganska mycket om efter 4-5 sake. Nu mera bodde han hemma hos mamma och pappa i ett sjukt fint hus men en enorm utsikt. En av de fd grannarna i området var Ed Jovanovski, hockeyspelare som lirade i Canucks med Öhlund, Näslund och grabbarna. Bra med penki i det området helt enkelt - så även Keens päron vad jag fick för mig.

Vid den här tiden hade klockan runnit iväg en del och G-unit var lite nervös att vi inte skulle hinna med bussen från Salmon Arm där vi skulle lämna bilen. Därför fick jag sätta mig och tjurköra skiten tillbaka i 180 knyck. Förbannad på allt och alla som var i vår väg. Då kan det se ut något sånt här:

Vi kom fram till Salmon Arm i tid för bussen och han till och med köpa lektyr för bussresan men det får bli till ett annat inlägg för nu ska jag fan gå och sova. Det snöar på berget och jag ska upp tidigt. Avslutar med en hyllningsbild till John Häll, något sånt här skulle du ha istället för den där jävla pizzaräääjsern. Mycket mer praktiskt för dina fritidsintressen!

Love! Joy! Peace!

/S

Jag och Georg drog på en spontan roadtripp till Vancouver i fredags eftersom det lovandes sol och äckligt varmt i Revelstoke så vi kunde lika gärna lämna byn några dagar till sämre väder och SNÖ drog in. Då vårt hostel inte bjöd in till att sitta och mysa i deras internet café uteblev blogginläggen ganska naturligt.

Jag tänkte först ge mig på en ganska uttömmande skildring av vår lilla tripp men efter dagens utmattande skidåkning väljer jag att lägga upp lite sköna bilder från senaste tiden i stället. Mest för att jag inte orkar såga kanadensiska kvinnors bilkörande, Georgs konstanta gnäll på hostellivet (pojkstackarn är ju givetvis aldrig bott på hostel förr..), suverän resturangkväll och en del annat denna kväll.

Att "huda på" är något av en konstart. Hela gänget samlat inför tur ut i back country.

Längst fram i orange jacka ser ni den norske pistören Stig Hud och längst till höger hans kollega Styv Stake...

Efter ungefär en 20 minuters "hudande" når man detta underbara område.

Georg gillar Mad Cow ridge...man kan förstå varför.

Jag lägger en sväng förbi Georg...

...och försvinner in i min egen snörök. Riktigt najs åk!

På nordsidan kan man hitta mycket dropp...denna norrbagge (han tror hans kaninhjälm ser ut som en isbjörn..) kastar sig ut för det mesta. Tyvärr kom verkligheten ikapp AP sista dagen i revy med ett skadat knä efter ett dropp.

Det finns även sköna kuddar på nordsidan som man kan vålda ut för.

Jag ska samla kraft nu och återkomma med en resumé av Vancouver. Hoppas ni gillade lite bilder tills vidare iaf!

Lev å må.

Nu ska jag berätta lite om kostintaget på berget. Då det finns begränsade möjligheter att ta med ett elverk och en microvågsugn ute på turen har matsäcken bestått av en ordentlig macka, en thermos med varmvatten för att göra i ordning lite nudlar i en kopp samt den klassiska apelsinen såklart. För att boosta energin efter jobbiga stigningar brukar jag även ta med mig en snickers eller liknande. Detta gör att jag går back ungefär 672 kalorier per dag vilket tär på mina fettreserver.

Norrmän är kända för att aldrig äta varm lunch utan kommer släpande med sina smörebröd (mackor på svenska) i tid och otid. Då vi umgåtts med våra kära grannar i väst en del på senaste tiden har jag ju givetvis varit tvungen att kliva upp ett snäpp när det kommer till lunchmackan. Iofs inte så svårt att slå en macka som ser ut något sånt här.

"Norgedräparen" är dock en dubbelmacka bestående av två skivor "grovt" bröd, whipped majjo, sallad, skinka, cheddar ost, (fast oftast stekt ägg), senap, tomat.

Ingredienser för norgedräparen

Två rostade brödskivor

Majjo på en av skivorna

Applicera krispig sallad, mängd efter behag

Lägg omsorgsfullt två skivor med rökt skinka (helst blackforest skinka) på sallandsbladen

några strängar med senap direkt på skinkan

skär till några skivor cheddarost och täck skinkan

Ett par, tre svulstiga skivor tomat

lägg på locket och Vollá, en schysst lunchmacka som gör de flesta avundsjuka

Med risk för att låta som Lars Stenberg i MNK - men jag vill se ett OS där de bästa är där för att göra sitt bästa och inte där de sämsta ska göra något medelmåttigt...