Ska försöka summera min resa lite då.

Efter att ha prutat mig igenom incheckningen i ren sunk-anda och motvilligt lämnat ifrån mig mina pjäxor, inneslutna i en plastpåse, till specialbagage i tron att aldrig mer få återse dem lyckades jag även med bedriften att prångla mig genom säkerhetskontrollen. Glad i hågen fortsatte jag in i den nya tax-free butiken som åtminstone inte jag sett på Arlandas utrikeshall tidigare. Det första jag stötte på där var en hylla med Jäger Limited edition vilket fick mig att känna saknaden av min kära wing-man Britta för första gången denna resa. Vi har ju delat en och annan droppe Jäger och jag vet hans förkärlek till specialförpackade spritflaskor...detta hade varit en grym present men kändes inte som att jag orkade släpa den fram och tillbaka runt jorden.

Flyget till Frankfurt tog typ 2 minuter, jag somnade direkt jag satt mig och vaknade när vi slog i marken. Något yrvaken irrade jag mig in på flygplatsen och konstaterade att förvirringen var total. Tyskarnas annars så organiserade system kändes inte alls naturligt och jag valde att försöka ta mig förbi en passkontroll där passage inte medgavs. Jag blev istället vänligt hänvisad till en annan del av flygplatsen och hittade tillslut min gate.

Flyget över atlanten var inget annat än jävligt drygt, trots bra och fint flygplan med varierande ljussättning beroende på om det var "natt" eller mat skulle serveras. Käket var dessutom väldigt bra, fick en biffstek som kändes riktig och smakade gott men givetvis bara var två tuggor stor. Killen bredvid mig som var av asiatisk härkomst valde att veckla ihop sig på sitt säte och lyckades att sova sig igenom 95% av resan. Jag lyckades vara vaken 100% och hann med att avverka 3-4 filmer. En rolig parentes var att det Polska OS-laget i längdskidor valt att åka med samma flight, de sprang mest runt och var tajta och seniga. Senig var däremot inte Hulk Hogans bror som också valt att klämma sig in i flygplanet. På grund av en dryg timmes väntan på avisningsbilen på flygplatsen hade piloten lite svårt att köra in tiden och flighten blev givetvis försenad. Då ingen annan skulle göra det åt mig fick jag därför ringa till Greyhoundbussarna och försöka boka om min bussresa som enligt första tidplanen skulle lämnat Calgary kl 6.30 p.m. Med jävligt knackig och undermålig engelska lyckades jag i alla fall få telefonisten att förstå mitt problem och jag blev bokad på 11.15 p.m. bussen i stället.

Jag tog en bulle till busstationen och 50 CAD (ungefär 350kr) fattigare kom jag mig ut till en riktigt tacky vänthall. Min senare reflektion är att det i Kanada och USA bara är slödder som åker buss. Och alla som har något jobb förmodligen åker egen bil när man ska någonstans. På busstationen var jag som kastad tillbaka till 80-talet och i taket hängde inte direkt några plattskärmar utan den något bulligare varianten (tror fan det var svart/vit också).

Kanada känns som ett U-land.

Min första maträtt i Kanada blev denna saftiga kyklingburgare (NOT) på ett riktigt flottigt hak inne på busstationen, ingen kulinarisk upplevelse men den fyllde ett syfte.

Alla dregglande blickar på min packning från dräggen i vänthallen fick mig att hålla mig vaken trots att ögonen blödde och påsarna hängde ner på kinderna. När bussen kom vid 11pm somnade jag relativt omgående och lyckades sova mig hela vägen fram till Revelstoke, 6 timmar senare.

Väl framme i Revy tog mina nya sambos Therese och Viktor emot mig med te och mackor, riktigt skönt att vara framme!